Och när jag tror att en tråkig söndag ska följa på en tråkig lördag är det frukost igen och myller och kaffekanna om och om igen. Och tanklöst vimlande på stan och plötslig förflyttning ett år bakåt, fast nu istället och sen fikar vi bara vi och pratar igen och vandrar hemåt i novembereftermiddagen och jag är så mycket mera glad nu.

Ja. Nej. Inte du, men du. upp och ner upp och ner. kanske en liten liten fjäril men samtidigt allvar och helt plötsligt trötthet. sant är att ingenting är nytt utan allt kommer åter.

nu ska jag äta i tystnad! säger han och tittar intensivt på datorn och jag diskar i säkert en halv minut innan jag säger men du! och sen säger jag du kan väl städa lite imorgon eftermiddag va? jovisst säger han och stirrar fortfarande på datorn. jo säger jag för jag hann inte städa idag för jag blev inringd till jobbet. jaha säger han och jag ger upp och lämnar honom och datorn till sitt öde.

opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp

tystnad. snö med vintergrönt under och snö med jord under och snö med slask. Samtal och promenad, titta där gick jag i söndagsskola och här lekte jag ofta som barn! Vi matar hunden med pistagebulle, ja! och sen ljus på kyrkogården och återigen samtal, men om de som levde då och om han som blev familjeförsörjare när han var fjorton år och byggde om gården när han var sjutton och tog med familjen och firade jul med alla som inte hade något att fira.

tystnad igen och hemfärd och trygga vägen som vi åkt så många gånger förr och skyltarna som säger Uppsala 24 och Uppsala 11 och snön i vägkanten och nästan nollgradigt ute.