Jag testar mina gränser lite. Det är som på gymnasiet när familjen var bortrest och jag var hemma och kanske hade haft en liten fest alternativt bara varit sådär brutalt stökig som jag ju fortfarande är och så ringde mamma när de hade en timme kvar och jag fick panikstäda. Bara att nu kommer de hem till mig.
Istället sitter jag på balkongen och frossar i familjen Brontë. Att Charlotte Brontë som skriver så överväldigande om kärlek kan ha en så totalt förnuftig på gränsen till cynisk syn på detsamma i breven till sin väninna Ellen, det fascinerar mig! Men igen, i verkliga livet handlar det om överlevnad och i fantasin om drömmar.
Som jag ju ständigt det senaste året har brottats med kärleksbegreppet och hur jag ska förhålla mig till det och leva med det både tröstar och förskräcker det att jag har förebilder som gjort likadant. Det tröstar eftersom jag inte är ensam och inte är först och knappast sist att ägna mig åt detta. Det förskräcker eftersom jag inser att jag idag liksom Charlotte Brontë på 1840-talet konstaterar att kärlek sker på mannens villkor. Låt oss också minnas att när Jane Eyre väl hänger sig åt sin kärlek är han oskadliggjord, berövad på såväl kroppstyrka som rikedom.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Om man inte visste bättre kunde man ju av brist på nya inlägg tro att att du är död. Så läser jag även A Rose for Emily idag. Jane Eyre får vänta men den tåls att läsas om.
Post a Comment