blir det vår nu?

Om man tycker att världen är för tung och tråkig idag, kan man alltid läsa gårdagens inlägg på esbati.blogspot.com, då får man roligare!

Nu droppar det utanför mitt fönster, och det är plusgrader. Jag ska ha handledning och seminarium idag och är lätt stressad av anhopningen av organiserat pluggande. Det bästa vore om min handledare genomskådade mig och fattade att jag inte riktigt vet vad jag sysslar med.

Nästa gång tar jag mera jäst och är mindre otålig

Idag beblandar jag mig med historiska gubbar. De citerar varandra så jag nästan bara dör. De visar också gärna på hur duktiga de är på varandras språk. Jag vill hellre ägna mig åt coola brudar, som vanligt.

För övrigt gick brödet rakt åt skogen. Tog ut det ur ugnen för tidigt och kollade på det för sent. Men jag hade en så förbaskat trevlig söndag ändå, så det spelar ingen roll!

För övrigt igen, vi visar så mycket bra film nu att jag storknar av tanken att se allt, och sen är det annat också jag vill se, på sådana där biografer som jag helst inte nämner vid namn. Lämna era sängar och fåtöljer och stolar och datorer en stund och ägna er åt konst och underhållning, säger jag!

saturday sun

Den här lördagen ska jag baka bröd igen. Men efter äventyret med kalljäsning, morötter och vetemjöl så tänker jag återgå till rågmjöl och förbannat mycket frön.

Den här lördagen har jag återvänt till mina jeans efter kanske två månaders kjolpiff.

Den här lördagen är The Dancer med PJ kanske världens bästa låt. Även om Lauryns Rebel ligger bra till den med.


Jag har läst en massa vettig teori hela veckan och försöker hitta en bra plats för mig mitt i det. Men Simone har så jäkla rätt i så jäkla mycket!

Det har varit tumultartat den här veckan, men jag har näsan framåt nu och åtminstone en fot på jorden, och då kan jag åstadkomma vad som helst!

Det här är förbannat svårt, men jag måste ta tag i det!

Kan heterosexuella förhållanden existera i en ickepatriarkal värld?

Heterosexuell tvåsamhet som den ser ut i dag är en ideologi. För att undkomma den måste man ha en plan, en annan idé.

Tillbaka till mina rötter

Jag tror att jag ska gå hem och läsa Det Andra Könet. För min egen skull. För att få lite ordning.

lördag

Jag bakar bröd istället för att tänka på språkkraven i Landskrona. Men de gör mig arg som tusan.

Idag börjar det nya livet

Jepp. Ny termin, till och med igår är bortglömt, arkiverat och preskriberat. Ny kurs, nya uppsatstag. Typ transkribera intervju nu nu nu.

Idag ska jag lämna in en klänning på kemtvätt. Det har jag aldrig gjort förut. Jag är rätt skeptisk till hela grejen. Hur miljöfarligt är det egentligen? Men för tusan, den måste ju bli ren, och jag vågar inte tvätta den själv. Jag kan alltså vara dagens miljöbov.

Mor och bror kommer hit ikväll, med typ tusen möbler. Jag måste nog ha en plan för hur en soffa och en fåtölj ska få plats. Hm.

Breven

När jag bodde i London, då skrev vi fortfarande brev till varandra mina vänner och jag. Grävde i en låda nu och hittade skatter från alla de fina. När slutade vi och varför? Tron på att "världen har blivit så mycket mindre nu" avvisar jag på alla sätt. Det är bara för att vi tror att vi ska höra av oss till varandra nu när det är så enkelt. Men det gör vi ju inte. och när man skriver ett brev, när jag skriver ett brev, då tänker jag ju, processar och delar med mig något som går inåt, gräver och tar ett steg framåt. När jag mailar säger jag hej. Räcker hej?

Annars ska jag färga håret snart, rött rött.

uppror

Spssgrejen åkte ut. Vill inte, kan inte. Det blir en annan gång.

I samma revolutionära anda så klippte jag av mig håret. Eller faktiskt, johanna fick fria händer, och jag blev alldeles nöjd. Det är jättekort.

Jag är jag och firade med kakor. Funderar på att köpa hårfärg.

palsternackor nu igen

jag kämpar med mina palsternackor och tänker att mest av allt skulle jag bara vilja läsa just nu. Har försiktigta tankar att gå till biblioteket och betala min skuld och kunna låna böcker igen. Elller bara hålla ut till bokrean och planera och inhandla och sen kanske ta en hel helg bland mina kuddar och telefonen kankse urdragen så att det bara är jag jag jag (tills jag tröttnar och blir akut sällskapssjuk och flyttar in på jobbet).

För övrigt skulle jag vilja gå på feministiskt forum på abf i sthlm den 3 och 4 februari men upptäckte just att jag jobbar då.

hm

Idag är dagen utan återvändo. Jag måste börja med statistiken. Efter en förmiddag i kris med en elak zipfil (eller en korkad användare, it's hard to tell) och lunchförlustelse på drottningens deli, och en vända eller två till köket för brödbak så kvarstår liksom ingenting utom att börja. Jag pendlar mellan surast i stan och hopplöst skrattande.

dagens överaskning

Efter lite kalasande hemma hos mig i lördags har jag nu hittat två Morrisseyskivor i min lägenhet. Jag undrar stilla vem det är som tycker att jag borde ägna mer tid åt ensamma olyckliga män med helgonstatus? Eller är det för att jag ska förbereda mig mentalt för tiden när min bror flyttar in och mannen som nu ska vara med i brittiska melodifestivalen kommer att vara omöjlig att undvika?

Mode som hobby

Det är så absurt! Så lätt att skratta åt men samtidigt fascineras av den växande legitimiteten i att ägna all sin tid åt konsumtion av mode. Så enkelt att avvisa det som ett ytligt fenomen, eller hävda att alla har väl ett behov av att vara snygga, vem som helst kan väl gilla fina kläder och alla väljer väl själva vad de lägger sina pengar på. Eller? Vad vi glömmer, förtränger och osynliggör är hur shopping som kvinnans hobby i all evighet rekonstruerar kvinnan som skönhetsobjektet. Utan att lägga skuld på några individer så är det dags att syna samhället i sömmarna och se vilka kvinnoideal som visas upp. Igen. Igen. Igen.

Dubbelbestraffning

Igår höll jag på att falla till föga, men L räddade mig över telefon från att gå ner i källaren och hämta tv:n, och istället bestämde jag mig för att skriva färdigt. Idag försöker jag komma igång med spss. Hur uttråkad kan man bli?
Förmiddagen försvann på något sätt medan jag läste intressanta blogginlägg. Mest Magnus Linton om Venezuela och Chàvez, som verkligen påminner hur viktigt det är med en demokratisk intern diskussion. Det kan bli så fel när ingen vågar kritisera, för att det är viktigare att stå enade. Men sen finns det helt klart ett moment av dubbelbestraffning i det också, i alla fall när det gäller mediernas tolkning av den feministiska rörelsen. Ena stunden är det okritiskt och dogmatiskt, men så fort det blir en diskussion så "kan de inte enas". Efter de senaste dagarnas skrivande om just mediernas beskrivningar av feminister är jag mest sugen att inta Maria-Pia Boëthius position att det bästa för politiska rörelser är att bojkotta medierna helt. Ungefär.

Lyssna på det här då!

Jag har skrivit fyra sidor av fem av innehållsanalysen!

OCH

Jag har bokat in en interjvu!

Jag cashar in en hel drös pluspoäng för att jag gör det jag ska och går vidare mot dagens bonus, pannkakor hos god vän!

Håll mig i handen nu!

Kom inte och säg att jag inte har försökt nu. Jag gick upp tidigt, det var förskräckligt mörkt och otäckt. Frukost, gröt och kaffe. Slog på datorn som stått i skamvrån mitt i rummet sen före jul och tänkte nu jäklar! Bestämde mig för att överge det gamla dokumentet och börja om från början, och tillbringade en och en halv timme med att läsa artiklar om feminister i DN och Expressen. Var helt redo att tackla all kodningsproblematik, och trodde till och med att jag kanske skulle kunna åstadkomma någon liten tabell. Men nej, fel nr 1, i demoversionen kan man bara koda i det första öppnade dokumentet, alltså jag skulle inte ha börjat om från början. Fel nr 2, Det första dokumentet är försvunnet. Jag ska andas djupt en stund, kanske laga lunch, och sen får jag väl kasta demon och hoppas på att jag får ladda ner en ny. Det här är en skitkurs!

Uppdatering: Det ordnade sig. Från helvetet till kanske inte himlen men åtminstone någon slags uthärdlighet.

Telia

-Hej jag ringer från Com Hem, jag söker Jonatan...

-Tyvärr, han bor inte här.

-Nehej, ursäkta, tack så mycket.

En gång i tiden schabblade telia bort mig ur telefonkatalogen, jag har aldrig fått vara med fast abbonemanget alltid varit mitt. Åtminstone två gånger har jag pratat med telia som lovat att fixa till det, men nej. Fördelen är dock alla försäljare av olika slag som verkar noll intresserade av att prata med mig, som faktiskt bor här. Nu kan man ju fundera hur bra det här är eftersom mitt nummer är lite svårt att få tag i och eniro envist hävdar att på den här adressen och med det här telefonnumret
bor J. och inte jag. Jag är borttappad i systemet!

söndag

söndagsfrukost i trevlig sällskap, promenad i stabbyskogen, snart jobb.

imorgon börjar allt på riktigt igen.

så länge, gå och se en film!

året som gick

sådana här dagar är det inte möjligt att ens försöka göra nåt vettigt, så här kommer året som gick istället, och sen får det vara glömt! Det är ett mycket selektivt urval.

Januari började på Zanzibar, med semester och fortsatte tillbaks till Ulembwe med tillförsikt för att vi skulle få göra det vi ville! Vi var på ett bra seminarium på Ilula, och körde igång våra genusdiskussionsgrupper.

Februari var en blandning av frustration över att inte så mycket hände och bra diskussioner och massa pepp från tjejerna på skolan. Vi åkte på seminarium på Ruaha, med en massa svenskar och mest repetition från det förra. Sen var vi i Malawi för att förnya våra visum och bråkade lite med gränspolisen eftersom vi hade läst fel och våra visum gått ut en dag tidigare än vi trodde.

Mars var mest katastrof, jag låg på min säng och läste läste läste och flydde verkligheten. Jag kom tillbaka till Sverige men minns inte så mycket.

April var produktivt, jag lyckades stoppa undan allt som hade varit jobbigt och gjorde ett sjuhelvetes efterarbete på Färnebo om jag får säga det själv. Bra diskussioner på Gävle fhsk, en fotoutställning och ett himla flängande. Sen tror jag att jag åkte till Göteborg, eller var det i maj? Det var hur som helst hur bra som helst.

Maj. Hm, var det då feministfestivalen var? Ja så var det väl, mycket jobb med det. Sen en tid på färnebo på slutet där det var aningen segt, vi mest satt av tiden. Men Ahrne hade en bra workshop om miljö vet jag, och sen hade jag och Johanna våra workshops med klassen och jag var förbaskat nöjd. Fast då var det kanske redan juni.

Juni kom och så småningom flyttade jag från färnebo och tillbaka till uppsala. Jobbade lite. Sen började min ledighet.

Juli var mycket ledighet också. Sköna veckor i Uppsala då jag fick lägenheten i ordning och återupptog livet här. Var lite i Värmland. Sen började jag jobba igen, på tallkrogen, och höll på så halva augusti minst.

Augusti var jobb som sagt. Men mycket roligt umgänge, fester långt in på morgnarna och varmt varmt varmt. Sen åkte jag och S till Köpenhamn och hade trevligt. Men här någonstans borde jag kanske ha dragit i bromsen lite. Jag var på en kurs sen direkt när jag kom hem, om hiv/aids globalt på Noaks Ark, och sen jobbade jag alla dar som var kvar av augusti. Jag åkte en sväng till Färnebo också och förstod saker om mig själv, eller grävde lite under ytan och hittade ett ormbo av obearbetade saker.

September bar med sig en teorichock, en kaotisk kurs, och totalt idiotipluggande. Hur lyckades jag? Rätt länge lyckades jag i alla fall hålla ormboet borta, väldigt medveten om att det fanns där. Men inget går för alltid.

Oktober blev aningen lugnare, men mycket jobb ändå, och mycket Fyris. Men jag blev rikligt belönad och fick fina betyg på båda mina kurser, och blev nöjd åtminstone för en stund, men drog väl upp ribban lite också i vanlig ordning.

November, ja, ehh, började med stor entusiasm skriva uppsats, och med mindre entusiasm läsa metod. Inget mer om det.

December är ju jul och julen gör mig stressad av en hel massa anledningar, ingen nämnd, ingen glömd. Tror inte att jag pluggade så mycket (för då skulle jag ha varit mer färdig nu). December slutade med en nyårsfest som vi nästan räknade bort innan, men som blev mycket bra. För bra kanske. Och nu är nu. Nu ska jag försöka gå vidare.

Går någonting framåt?

För ett par år sen skrev jag och två fina ett manifest. Jag minns inte så mycket av det (vart tog det egentligen vägen?), vi hällde väl i oss rödvin i snabbare takt än vi skrev, men första raden löd, man får vara pretentiös. Så ja, that's me.

Jag gillar inte att vara nöjd. Jag blir provocerad när någon annan är nöjd. Men nu är jag onöjdare än någonsin, hela min situation är rätt ohållbar. Jag har hur mycket rastlös energi frustration som helst men den har inget utlopp. Jag måste göra två uppgifter som jag inte kan se på något sätt är värda investeringen i tid och pengar. Jag har inte tid med sånt som jag egentligen vill. Jag tänker att snart sen kan jag vara fri, men vet ju någonstans att snart sen aldrig kommer om jag inte bestämmer mig. Jag har inte tid kraft ork att fundera över vad jag vill, var jag vill utan ramlar på i en vardag som är satt på undantag, i väntan på det riktiga livet. Det håller inte, jag vet. En lösning tack!

Och ja, jag vill ha ett friare universitetssystem, som inte handlar om nytta utan om kunskap. Sällan orerar jag om mer valfrihet i det redan överliberaliserade samhället, men nu idag, alldeles exklusivt för mig och den som eventuellt läser. Mer pengar till humanioran och bildningen och större möjlighet att kombinera. Och det fast jag har kombinerat precis hur jag vill hittills. Större samarbete mellan samhällsvetenskapen och humanioran, alla gamla statsvetare där borta vi behöver kanske varandra? Eller låt de bästa sociologerna härja fritt och bestämma i något slags upplyst diktatoriskt idealuniversitet!

Så länge, i väntan på räddning, tittar jag på musikbyrån på internet, funderar på att diska och handla, och pluggar inte alls i protest mot något som bara drabbar mig själv. Hur skolkar man från sig själv? Kanske ska jag ta min nya borrmaskin och borra tusen hål i mina väggar.

En borde inte sova

Jag längtar så efter samtalet, det samtalet som får mig att sluta att falla för frestelsen att dölja mina demoner i ytlighetens förgänglighet. Det som får dem att blekna och får världen att skimra. Jag har längtat så länge, och allt som oftast varit på god väg. Drömt med hjälp av Virginia Woolf och Bloomsburygruppen om nyskapande litterära salonger och hoppats på en framtid så berikande och omtumlande där allting har en mening, om än bara att diskutera sagda mening. Trott att universitetet skulle ta mig dig, att mötet där med alla som läser om dagarna måste vara det slutgiltiga befriandet. Längtat tillbaka till kulturen, där jag började, men funnit den bara verklighetsfrånvänd, att jag ville mer, ville vara en hjälte, ville göra, inte bara tänka. Nästan funnit en miljö men den var tillfällig och hur som helst mest ansträngande och för avlägsen rent geografiskt. Närmar mig ibland på Carolinas café där det växer vackra blomster av politik och kultur och aktualitet och där var och en sällsamt brinner för sin egen sak. Men sen dödar jag min egen romantik och återgår till det snabbt försvinnande bruset omkring oss där jag kan glömma mitt inre, glömma mina ambitioner och min glödande längtan efter stordåd. Kastar mig om nätterna in i böckerna ändå, och läser om dem som har tänkt och samtalat och kommit så långt att jag tvekar att vi någonsin kan tänka något nytt. Om allt det stora är sagt vad är då kvar? Vilka ska vi vara och vilka ska skriva om oss?

på carolina igen

tre minuter i tio är klockan. tio tänker jag börja. om jag har tur och motivation så har jag skrivit om nancy frasers sociala status-begrepp innan jag går härifrån. det är tyst och tomt här och det bådar gott. jag bestämde mig för att börja med det roligaste, då finns det ingen återvändo sen, när bara metoden är kvar.