En borde inte sova

Jag längtar så efter samtalet, det samtalet som får mig att sluta att falla för frestelsen att dölja mina demoner i ytlighetens förgänglighet. Det som får dem att blekna och får världen att skimra. Jag har längtat så länge, och allt som oftast varit på god väg. Drömt med hjälp av Virginia Woolf och Bloomsburygruppen om nyskapande litterära salonger och hoppats på en framtid så berikande och omtumlande där allting har en mening, om än bara att diskutera sagda mening. Trott att universitetet skulle ta mig dig, att mötet där med alla som läser om dagarna måste vara det slutgiltiga befriandet. Längtat tillbaka till kulturen, där jag började, men funnit den bara verklighetsfrånvänd, att jag ville mer, ville vara en hjälte, ville göra, inte bara tänka. Nästan funnit en miljö men den var tillfällig och hur som helst mest ansträngande och för avlägsen rent geografiskt. Närmar mig ibland på Carolinas café där det växer vackra blomster av politik och kultur och aktualitet och där var och en sällsamt brinner för sin egen sak. Men sen dödar jag min egen romantik och återgår till det snabbt försvinnande bruset omkring oss där jag kan glömma mitt inre, glömma mina ambitioner och min glödande längtan efter stordåd. Kastar mig om nätterna in i böckerna ändå, och läser om dem som har tänkt och samtalat och kommit så långt att jag tvekar att vi någonsin kan tänka något nytt. Om allt det stora är sagt vad är då kvar? Vilka ska vi vara och vilka ska skriva om oss?