För ett par år sen skrev jag och två fina ett manifest. Jag minns inte så mycket av det (vart tog det egentligen vägen?), vi hällde väl i oss rödvin i snabbare takt än vi skrev, men första raden löd, man får vara pretentiös. Så ja, that's me.
Jag gillar inte att vara nöjd. Jag blir provocerad när någon annan är nöjd. Men nu är jag onöjdare än någonsin, hela min situation är rätt ohållbar. Jag har hur mycket rastlös energi frustration som helst men den har inget utlopp. Jag måste göra två uppgifter som jag inte kan se på något sätt är värda investeringen i tid och pengar. Jag har inte tid med sånt som jag egentligen vill. Jag tänker att snart sen kan jag vara fri, men vet ju någonstans att snart sen aldrig kommer om jag inte bestämmer mig. Jag har inte tid kraft ork att fundera över vad jag vill, var jag vill utan ramlar på i en vardag som är satt på undantag, i väntan på det riktiga livet. Det håller inte, jag vet. En lösning tack!
Och ja, jag vill ha ett friare universitetssystem, som inte handlar om nytta utan om kunskap. Sällan orerar jag om mer valfrihet i det redan överliberaliserade samhället, men nu idag, alldeles exklusivt för mig och den som eventuellt läser. Mer pengar till humanioran och bildningen och större möjlighet att kombinera. Och det fast jag har kombinerat precis hur jag vill hittills. Större samarbete mellan samhällsvetenskapen och humanioran, alla gamla statsvetare där borta vi behöver kanske varandra? Eller låt de bästa sociologerna härja fritt och bestämma i något slags upplyst diktatoriskt idealuniversitet!
Så länge, i väntan på räddning, tittar jag på musikbyrån på internet, funderar på att diska och handla, och pluggar inte alls i protest mot något som bara drabbar mig själv. Hur skolkar man från sig själv? Kanske ska jag ta min nya borrmaskin och borra tusen hål i mina väggar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment