för framtiden

Tror jag på nyårslöftets psykologi? Knappast. Men ändå, under nästa år finns det ett par saker som jag vet att jag ska göra, eller som jag helt enkelt måste göra, varsågoda!

1. Jag ska lära mig äta palsternackor. (de är inköpta, och ligger och väntar. Jag tror att det kan lyckas eftersom jag under det senaste året framgångsrikt lärt mig äta havregrynsgröt, banan och senap)

2. Jag ska ta min examen. "Bli färdig". Emelie sociologen på riktigt ska vandra på jorden.

3. (och här börjar det kanske svaja lite i verklighetsanknytningen) Jag ska skaffa mig ett jobb på riktigt.

4. Jag ska engagera mig mer och inte bara snacka så mycket. (ni vet all den där tiden som jag kommer att ha sen, när jag inte pluggar längre...)

Om jag sen också satte upp gardinerna som har legat och väntat sen juni, och blev lite bättre på att höra av mig till den ena och andra så vore det ju bra, men jag vet inte om jag vågar lova.

Gott nytt år!

uppis ljuva uppis

kom tillbaka. åt gröt hos far. sov lite. gick på bio. tog en öl med L. sov igen. Idag har jag rensat en garderob och varit på stan. imorgon ska jag till landet med far. jag är hemma och det är bra.

Dan före...

...och jag längtar redan tillbaka till Uppsala. Här är det galet mycket folk överallt och inte ett ställe att dra sig undan på. Leendet påkopplat och all energi går åt till att hålla det igång.

God Jul fina vänner!

go west (life is peaceful there?)

Snart om några timmar åker jag västerut, mot karlstad, värmland, familj, en och annan gammal vän. Resan är som ett stort andetag. Fyra timmars inandning och sen är jag där, i julen. När jag kommer tillbaka är det över. Är jag en ny människa då? Knappast. Utvilad? No way. Redo att njuta av ensamheten hemma hos mig? På alla sätt.

i bergen

Det är mörkt. Jag vaknar tidigt, solen har inte gått upp än, och jag drar på mig en extra tröja och sticker fötterna i skorna. Så mycket ser jag för solen som snart ska gå upp är på min sida av huset. Tänder sen fotogenlampan och går ut i köket. Jag slåss lite med fotogenspisens alla förbannade vekar som sotar sig och som jag måste klippa av för att den ska gå och tända. Försöker bli av med sotet och fotogenet på fingrarna innan jag stoppar ner händerna i degskålen där degen stått och jäst under natten. Jag formar runda plattor, steker så det osar medan jag tittar ut genom fönstret i det lilla köket. Mellan mig och utomhus är det en tunn glasruta, några döda spindlar som vi inte ids ta bort, och damm såklart. Långsamt blir det ljust ute, och jag ser det som jag förut mest bara hörde. Mr Kapinga matar sina grisar, eller drar lite i sitt grönsaksland. Jag hör fortfarande elever som sopar på andra sidan huset. De sopar bort nattens skräp med trädruskor. F. dyker upp, vi äter brödet med jordnötssmör och dricker teet, vattnet är fortfarande varmt sen igår.

Jag minns det som var bra nu. Lugn och kontroll. Men J. och alla andra fina, jag är imponerad över att ni orkar fortsätta. Jag är fortfarande trasig inombords ibland. Men kanske är fortsättningen utvägen?

sista rycket innan jul

Det lutar mer och mer åt att skriva endast om kvinnojoursaktivister och queer-resp radikalfeminism. Det blir en avgränsning och något slags gemensamt sammanhang. Någon som har en åsikt?

Jag hade en liten föreläsning i förmiddags om hur man redovisar statistiskt i ett kvalitativt metodprogram som jag håller på och fipplar med. Jag är inte så intresserad av statistik, men det blev en rolig timme ändå. Som exempel i programmet är det inlagt tal som amerikanska presidentkandidater höll inför förra presidentvalet. Och sociologer är ju nu en gång sociologer och vi konstaterade glatt hur korkade de är allihopa. En annars tråkig timme räddades av allmänt häcklande av amerikanska presidentkandidater. Men sorgligt också att se att ingen pratade om miljö, och alla pratade väldigt mycket om patriotism och traditionalism.

fäder och söner

Infödd Soldat är den typ av film som framkallar fäder och söner ur Uppsalas alla hörn. De kommer till Fyris och gör saker tillsammans, utan mödrar och systrar. Men Hallå! säger jag. Vart tog alla coola postkoloniala brudar vägen?

Och nu då?

Hur ska det gå nu? Det ramlade in en alldeles ny Bang genom min brevlåda och då liksom föll all struktur ihop. Jag skulle ju hålla på med statistiken hemma på förmiddagen (vilket jag inte har gjort) och sen gå och skriva teori på Carolina efter lunch. Hm. Nu vill jag ju mest äta nåt gott och lyssna på nåt bra och läsa Bang.

Uppsatsen som ju som alltid lever ett eget liv utanför min kontroll har eventuellt tagit en ny vändning. Det skulle kunna tolkas som en avgränsning, men också som en förändring. Jag väntar med spänning på fortsättningen.

Sen är det ju helg igen. Jag tror att jag måste plugga. Om jag ska vara i närheten av att ha gjort tillräckligt innan jag tar julpaus.

lite hopp och lite katastrof

Okej då, det finns lite hopp. Det finns bra människor som faktiskt tänker. Appropå Planeten på svt så läste jag nyss en blogg som startats efter att innehavaren sett just Planeten. Så jag tror lite på mänsklighetens förmåga att fatta.

Å andra sidan hörde jag på radion i morse om torkan i Malawi och hur regnperioderna blir allt kortare. Jag känner igen det från Ulembwe där de påpekade att regnperiodernas stabilitet var försvunnen. Regnen kommer senare, för ett år sen en månad sent, vilket kan förstöra skördarna. Det är så konkret och så långt från dumma kommentarer som "men det är väl bara skönt om det blir lite varmare i Sverige". Jovisst. Men se också västra Sverige som regnar bort just nu. Det ska snöa den här tiden på året, inte regna.

Så slå in paketen lagom mycket, ta tåget om ni ska åka någonstans över jul, och ät kravmärkt julmat!

Infödd Soldat

Såg just Infödd Soldat på Fyris. Jag vacklade omtumlad ur salongen och in i personalutrymmet och försökte torka mina tårar. Så mycket som jag har läst om 2:a världskriget genom skolsystemet, sett filmer, läst böcker, blivit vallad på krigskyrkogården i Normandie, men aldrig har någon ens nämnt det här temat. Precis som Sverige har hållit sig fast vid bilden av neutraliteten så håller vi oss alla fast vid bilden av de goda allierade. Ja visst, men sen är världen väl aldrig så enkel att dela upp i svart och vitt. Segrarnas historia berättas, men sällan historien om de som möjligjorde segern. De som dog som kanonmat och som aldrig blev befordrade. Så gå och se den här filmen och fundera på vad som ligger till grund för det moderna Europa.

julhysteri

Jag har börjat december med att vara långt mer julvänlig än vanlig. Som om jag faktiskt tycker att det är kul med glitter och glam och konstsnö. Kanske är det för att jag var i Tanzania förra året, kanske bara för att jag mest är instängd på Carolina mest hela tiden, kanske är jag bara seg i starten.

Hur som helst, jag blir galen, inte av röda kulor och glögg och lussekatter, men på all förbaskad kommersialism. Nog för att jag tycker att det är trevligt att ge presenter till min familj och nog för att det är roligt att få öppna prasslande paket, men hur mycket trivsel kan vi kräva idag utan att ta konsekvenserna som kommer sen? Alla är upprörda över svt:s planeten, och på clas ohlsson har de extrapris på lågenergilampor, men någonstans där tar det stopp! Att ta nästa steg och inse att för att förändra situationen måste vi förändra hela vår livsstil, inte bara våra ljuskällor, verkar omöjligt när jag ser rullar och åter rullar av färgglatt papper och snöre. När hela butiker är fulla av saker som ingen behöver, och det säljs särskilda kassar för att bära julklappar i.

Att då traditionalismen fått sig en spark i baken av att min familj (ni vet jättestora granen och jättegigantiska lagret av julmat och julkrubba framför öppna spisen) faktiskt tänker äta libanesiskinspirerad buffé till jul värmer mitt hjärta. Men hur länge dröjer det tills vi accepterar att få träd i VI-skogen i julklapp? Kommer tiden att räcka till?

jag har tråååkigt

Hundra ursäkter för att inte plugga. Hundra saker att göra istället. Gärna på hundra andra platser än där jag borde vara. Särskilt när jag så gärna skulle vilja skriva min uppsats.

Har försökt med promenad, kaffe och kaka, bra musik, inget funkar. Inget gör metod roligt.

Den som kommer på ett bra sätt att få nåt tråkigt gjort, vinner en glad emelie!

Första advent

Det står en amaryllis i mitt fönster. En adventsljustake också. I varje fönster lyser det. Stjärnor.

Ingen bio, men pizza med L.

Sen nu, adventsfika med S, och glögg och knäck och tända första ljuset, och skratta åt hur livet är.

open my heart
open my heart
something's telling me
to open my heart

sjunger Beth Orton, och ja, kanske.

söndag förmiddag i sängen

En stor fördel med att bo själv är att jag kan äta i sängen hur mycket jag vill. Så det gör jag. Smulor under kudden, tallrikar under sängen och, som nu, filtallriken och vattenglaset bredvid mig. Det gillar jag.

Jag njuter, från sängen, av min välstädade lägenhet (kanske inte enligt mamma, men enligt mig) och tänker att det är lika bra att stanna i sängen ett tag till, annars kommer jag bara att stöka ner.

Förhoppninsvis så har min fina vän i floggan piggat på sig så pass mycket snart att vi kan bege oss till stan och konsumera masskultur hos den stora onda biojätten. Jag gör sånt ibland, mellan moralkakorna och brandtalen. Men vem kan motstå tanken på Marie Antoinette? Inte lilla emelie som hela sitt liv varit smått besatt av kostymfilm. Särskilt dagar som idag.

Igår var jag på julfest hos två andra fina filurer, och det var glitter och glögg och gran och lussekatter och tomtebloss i evighet. fantastiskt! alla fick ett uppdrag och mitt blev (och det var slumpen jag lovar!) att starta en upprörande konversation. Haha! Som klippt och skuret.

julförberedelser

Igår kväll, just när jag hade tröttnat på bara vara, ringde telefonen. Jaha, tänkte jag, är det mamma eller pappa mån'tro? Svarade i alla fall, och fick frågan "skulle du hjälpa oss ikväll?" "Jo just det, ja såklart. Vart ska vi träffas?" "Kom hem till oss" Så jag begav mig, utrustad i mörka kläder och pannlampa i fickan. En kväll som började så rejält med raggmunk och drottningssylt fortsatte på leriga vägar och blöta fält. Vi såg ut en plats, tom på människor, bara några kids på cyklar som stack när vi kom. Vi famlade i mörkret och löven ett tag tills vi hittade rätt. Vi vaktade noga så att ingen passerade. Sen på vägen hem dolde vi oss på små stigar i mörkret för ordentliga hundägare, för att sista biten ta oss samman och hålla huvudet högt. Väl framme hade vi lyckats. Då var det bara pyntet kvar, ljus, kulor och glitter och allt som hör till, och granen står på sin plats i väntan på julen!