ni får bli arga på mig nu, det är okej

Jag bor i en liten etta. Köket är max en halv kvadratmeter och spisen står i stort sett framför diskbänken. Jag har en bäddsoffa som det var ett jäkelskap att montera ihop, mitt trettio år gamla ikeaköksbord, tre uddastolar, en av mina fina golvlampor, alla gröna kuddarna, mammas stora och rätt gräsliga blå och rosa före detta finmatta (hur och varför den har hittat hem till mig är en gåta). På golvet står också en microvågsugn, en spegel, en vattenkokare, en hög med filtar, två småbord belamrade med böcker (det ena) och tidningar, en termos med gammalt kaffe och en gigantisk squash (det andra). Tvärs över rummet, någonstans mellan fot- och knähöjd, går datorns två sladdar. Vad jag vill säga är att det är belamrat. Jag har aldrig bott på en sån här liten yta förut. När jag går till balkongen genom mitt vardagsrum drömmer jag om när jag får flytta tillbaka in. När kökshelvetet är klart och väggen utslagen och dörren funnen och isatt. Jag har blivit en bortskämd liten materialist. Eller så har jag kanske alltid varit det. Jag skäms lite. Men inte jättemycket.