Emelie och kampen mot sovmonstret

Jag vaknar på morgonen när min klocka ringer vid sju och finns inte. Jag är en del av mitt täcke. Sen följer en timmes (när det är som värst) blandad sömn och övertalning om att gå upp, besvarad med totalt oförstående av typen "jag förstår faktiskt inte alls varför jag ska gå upp". Det blir ju inte bättre av att jag mest springer runt och inte vet vad jag sysslar med den här veckan, söker lite böcker på internet, läser några sidor, skriver några rader, funderar lite... Mest av allt vill jag nog att det ska vara imorgon och dags att sätta sig på tåget mot Göteborg och alla fina människor där.